Jag och Mr Yxskaft har alltid haft massor med idéer om vad som skulle kunna göras för att världen ska bli lite bättre, att ständigt ha någonting att längta till, att få människor att vilja leva lite mer.
Allt kunde lätt relateras till vår uppväxt.
Kulturen aka "scenen" vi växt upp i präglar fortfarande våra vuxna liv hela vägen.
Det är det vi valt att tro iaf.
Den naiva inställningen att utan någon fast grund leva ut påståenden till det yttersta, egentligen bara för att finna någonstans att få vara, tillhöra, accepteras.
Det är min grund till det jag och Yxan valt att kalla Club Känslan.
Just "känslan" kommer inifrån. Det finns ingen kollektiv förklaring om vad som skapar den men även detta kommer ifrån våran uppväxt.
Allt vi gjorde då var så jävla äkta, det visste vi inte då, vi bara gjorde det.
Vi gjorde det för oss själva och våra vänner.
DIY.
Det var hardcore, skateboard, forced into, s8, slagsmål, fylla, kärlek, outlast, point 5 grams, upplopp, vänskap, väldigt lite tanke men oändligt med omtanke.
Vi gjorde allt för att må bra, allt för att vinna och jag måste säga att vi lyckades, varje dag.
Allt var en kamp och vi vann varje slag.
Det var länge sen vi gjorde det nu.
Inte länge sen vi kände det, men det var länge sen vi förmedlade det vidare.
Det är slut på det nu. Kanske.