Sällan blir saker som man tänkt. Sällan är man tyvärr lycklig, eller som tur är olycklig, likgiltig you name it en längre tid. Vi hittar alltid nya visioner, nya måsten, vi vill så mycket samtidigt som vi försöker få orken och tiden att räcka till. Så är det nog bara.. eller?
Efter ha sett slutet på maraton finalen i Wimbledon idag förstår jag att vi människor kan driva oss själva flera steg längre än vad vi tidigare trott var möjligt. Allt handlar om mental och fysisk träning, för det är kraft krävande att nå sina mål och att prestera på högsta nivå.
Vi behöver träna upp våra sinnen och ständigt utmana oss själva. Vi kan alltid utvecklas, se det som en uppgradering av dig själv där träning ger oss den nödvändiga super boosten att orka lite extra.
Jag har skakat hand på att springa göteborgsvarvet nästa år bara för att sporra mig själv och förhoppningsvis utvecklas som person, mentalt och fysiskt. Kanske kommer jag få nya insikter och mer kraft att klara det där lilla extra att kunna fortsätta lite till när andra nått botten.
Jag har tänkt på vad Mekken skrev om "på väg". Vi är nog alla på väg någonstans kanske inte just på ett tåg, flyg eller båt men jag har haft svårt att hitta ett enda tillfälle i mitt liv då jag stannat upp utan mål eller mening. Så kommer det nog alltid vara för mig, har till och med svårt att gå samma väg hem ifrån bussen.
Lois drar till USA. Jag drar till Västervik, efter sommarn börjar jag plugga igen. Livet är allt underhållande så lev för i helvete!