Det känns som att det står en hel värld mellan oss och våra far- och morföräldrar. Det måste vara frustrerande att inte hänga med i tidens tempo. Att bli gammal är något jag fasar för, inte att bli äldre, utan just gammal. När kroppen och huvet inte hänger med då är man inte mkt värd.
Måste man hänga med för att inte vara ivägen och jobbig. Kan man anpassa sig och hänga med?
Nä jag tror inte det. Istället borde vi fokusera på att hitta lösningar som gör att dom äldre i vårt samhälle inte drabbas av känslan utav etterstupa.
Hallå vi skjuter ju oss själva i foten här! Det finns inte en jävla möjlighet att vi kommer kunna hänga med i framtida utvecklingen! MEN om vi redan nu kommer på ett bra system där vi och vår kunskap kan få ett värde även i framtiden så kanske ångesten försvinner. Kanske ska vi bestämma oss för att bränna all nutida historia, så allt som sker i dag endast kan återberättas våra virriga hjärnor och hjärtan i framtiden.
Hela detta inlägg grundar sig i det två äldre herrarna idag på bussen som suckade och ojade sig över hur deras kunskap som var guldvärd förr nu inte betydde ett satans skit.. tragiskt.