Jag sitter och svettas om bena på ett idag relativt svalt kontor i Sthlm, men snart kommer jag ner! Jag känner faktiskt ett obotligt pepp! I tre års tid har mina besök i Vika varit högst sporadiska, har oftast istället åkt förbi och vidare till svärföräldrarna i Blankaholm. Jag hade lixom tappat suget helt och hållet, tills nu!
Vid midsommar gjorde jag comeback i staden som fostrat och vårdat mitt hjärta och återigen trivdes jag med det lilla småskaliga, det enkla, det fria och rofyllda lugnet.
För tre år sedan kände jag ingenting, året efteråt kände jag en ren ilska.. Jag kände mig inte hemmahörande. Att inte känna något för sin hemstad är både frustrerande och smärtsamt, som att tappa en del av sig själv. De flesta personerna jag kände då fanns inte längre kvar och dom som "stannat kvar" hade man hela tiden en känsla av dåligt samvete gentemot. Känslan fanns ständigt närvarande och det gjorde mig obekväm. Jag hade utvecklats, men drogs som tillbaks på grund av rädslan för att verka märkvärdig.
Och visst fanns det en viss sanning i den oron jag kände, men mest var det nog i mitt huvud.
Fast det som för bara några år sedan kändes obekvämt var nu som bort blåst, kanske beror detta på att all mina vänner nu idag är mer tillfreds med vilka vi har blivit. Vi behöver inte längre överdriva eller underdriva vilka vi är.. Det kallas distans till och är en underbar känsla.
Samtidigt som jag inte längre känns igen av alla, nu är det jag som är "turisten", eller kanske snarare guiden, kännaren.. som att man rest tillbaka till samma resmål i 20 års tid och kan varje liten vrå, man kan välja bort det som är otrevligt och avnjuta smultronställena.
490 crew, vi känner stolthet!
Yxan