Årets Peace and Love är över. Många och långa stunder var festivalen magisk! Men även solen har sina fläckar och årets stora brownie var Mr Bob Dylan... oj oj oj vad dåligt det var, men mest lidelsefullt. Hade det varit Lassie på scenen hade jag gråtit (väldigt sentimental och Lassie är typ den mest ledsamma jag vet, tänk själv hon är så snäll och hund och som hela tiden råkar illa ut trotts att hon bara vill hjälpa...). Att Dylan är gammal har väl ingen missat, men när man helt har förlorat det där som var bra och istället bara är skitkass, helt utan sångröst, varför slutar man inte bara då?
Melodierna kändes igen, men sången och artisten Dylan var som bortblåst. Istället mötes man av Scooby Doo sång. Det lätt som att han rappade, eller varit frontfigur i något norskt heavy metal band... ledsamt, tråkigt och alldeles alldeles förfärligt...
Bäst: Maskinen, Daniel Adams Ray, Håkan Hellström, Patrick Wolf
/Y